My grandmother turned 80 this past Saturday, and I found this book in her bookshelf, Till Dig (To You) by Karin Boye. One page was folded in the book, I suppose it was/is the poem my grandma like the best!
It's called Evighet (Eternity).
Evighet
En gång var vår sommarKarin Boye
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.
Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid.
Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.
Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.
Eternity
An eternity long
our summer was then.
We roamed in sunny days
that had no end.
We sank in fragrant green
depths without floor
and felt no fear
of eventide's hour.
Where did our eternity go?
How did we forget
its holy secret?
Our day became too short.
In strife we form,
In spasm we rhyme
a work that shall be eternal -
and its essence is time.
But still timeless drops
fall into our arms
at a time when we're absent
from goals and names,
when the sun falls silent
over straws there alone,
and all our striving seems to us
like a game and a loan.
Then we sense that condition
we once received:
to burn in the moment
that living bequeathed,
and forget the temporal
that lasts and endures,
for creation's second,
that no gauge ever nears.
in English: Translated by David McDuff
xx
alice
No comments:
Post a Comment